Meditativt i Atlasbergen bland storartade formationer och stenöken



Då var ytterligare en resa till ända. Allt har går jättebra och jag är så tacksam att jag har möjlighet att göra detta. Dessa starka vackra och trygga hästar bär oss upp och ner, över stock och sten och är otroligt starka, lättridna och snälla. Alla är hingstar och med detta kommer ett litet speciellt tänk, t ex att det är väldigt noga att hålla avståndet, vara lite uppmärksam på kroppsspråket mm.


Vi åkte bil från Marrakech till Skoura, strax utanför Ouarzazate där vi påbörjade vår resa. Alla, inklusive hästarna tror jag, var lite spända och förväntansfulla. Vi stannade några timmar senare denna första dag i en dal där tältet hade rests när vi kom dit, maten höll på att förberedas och vi hade tid att göra yoga. När mörkret föll spred sig en fantastiskt stjärnhimmel och vi kunde lägga oss i det rymliga tältet med hästarna mumsande utanför .


På morgnarna och kvällarna som följde yogade vi och morgnarna eftersom morgnarna var rejält kalla var det mössa som gällde medan vi väntade på att solen skulle gå upp. Kanske lite stela i benen gjorde vi oss klara för att fortsätta vår ritt efter frukost. Det rådde alltid hög aktivitet i vårt läger innan vi kom iväg - frukosten skulle plockas bort, tälten skulle rivas och hästarna skulle utfodras, vattnas och sadlas. Så fort solen stigit blev det varmt och genom hela resan var det riktigt hett. Vi fortsatte vår färd genom det fantastiska landskapet - stenöken, berberbyar med de traditionella husen gjorda av lera och halm. Vi såg herdar med getter, killingar, får och lamm och åsnor efter vägen ofta balanserande på höga höjder. En höjdpunkt under resan var när vi sov i en berberby och träffade byborna och speciellt roligt var det att träffa barnen - fantastiska barn med stor glädje men också drömmar och önskningar. När man frågade om framtiden så var det lite dystert, det är ont om jobb i Marocko och även om man studerar är det svårt att få jobb. Pappa vill inte heller att flickorna lämnar byn, utan säkrast är att göra som man alltid har gjort, dvs gifta sig ganska snart och bli kvar i byn. Den låg väldigt vackert med de blommande mandelträden nedanför och flera lotter med planteringar och en ränna som samlade vatten från bergen. Åsnor fanns det gott om och tuppar gol lite varstans. Jag hoppas komma hit nästa gång vi rider i Atlasbergen för att se hur det gått med barnen och kanske vara lite mer förberedd för mötet med dem. Jag tänker böcker, kläder och kanske en ny fotboll - alla spelade fotboll på en stor plan, och en ny boll skulle sitta fint.


Vi lämnade de underbara barnen, denna resas höjdpunkt, och fortsatte genom det fantastiska landskapet på våra fyrfota vänner. Landskapet var kargt, varmt och vackert och man kom in i något slags meditativt tillstånd och rider på, man kände hur andningshastigheten sjönk, och man går ner i varv och lite in i sin egen värld.


De flesta nätter spenderades i tält men näst sista natten får vi sova hos vår hästviskare Bichas familj, i en lite modernare by, med fantastiskt utsikt över de blommande mandelträden. Vi bler på berbervis mycket gästvänligt bemötta och fick fantastiskt god mat. Vi gick också på hamam, denna härliga uppfinning som är så underbart. Man blir som ett litet barn igen, skrubbad, vänd på och alldeles mör och slö efteråt.


Resan gick mot sitt slut även om man inte önskade det, och när man befinner sig där sittandes på hästryggen så är man in något slags tillstånd av bara nuet, livet hemma är väldigt avlägset, åtaganden som man vet ligger framför en är långt borta i en annan tid. Kanske detta är att bara vara i nuet..? Ljuden av hästhovar mot marken, då och då ett frustande, grodors kväkande i en flod, en och annan vindby, solen i ansiktet och en skön känsla av frid och stillhet. Lite vemodigt tog vi farväl av våra hästar, hästviskare och vår glade kock m fl. Jag var lite låg men visste ju också att jag snart är tillbaka❤️











































12 visningar