Köpte en solstol på stranden idag och doppade mig också i den kalla Atlanten. Kalla strömmar här i Essaouira, jag är inte så badkrukig av mig men det var skönare att vara på land. Ser mig omkring och det är inte så mycket folk. Det är början på säsongen säger killen som säljer stolen, därför kostar det bara 30 dh idag mot 50 annars. Runt omkring finns mest européer, i alla fall de som vågar sig i vattnet. Många lösa hundar , dock ej herrelösa. En springer efter leksak i vattnet, en annan verkar vara på miljöträning. Hundarna som varit med på ridturerna är riktiga naturhundar. De springer med på alla sorters ridturer, mellan benen på hästarna, möter andra hundrar utan att det blir slagsmål. Möter hundar som är med get- och fåraherdar. Möter dromedarer som ligger ner och som står upp. Springer lösa hela tiden, lever ett riktigt gott hundliv helt enkelt. De är inte köpta, men hittade, inte försäkrade men har halsband som visar att de tillhör någon och därför kan ingen ta dem heller. Tillbaka i stallet slocknar de på stallplan och det är där de också äter och sover. Harmoni är ordet som kommer till en, harmoni mellan djur och människor.
På stranden kommer ett par killar och vill sälja smycken. Jag tackar nej och tänker att det måste vara hur tröstlöst som helst, jag undrar hur många nej de får innan någon köper något. Det är fina saker, det är inte det, men saker över huvud taget står mig ganska långt upp i halsen. De accepterar och går vidare när jag tackar nej.
Killarna kommer antagligen från Senegal. Många senegaleser kommer till Marocko och säljer grejer. Klockor, solglasögon, telefoner, konstverk av olika slag. Då har de lämnat familjen i hemlandet för att söka lyckan i ett annat land. Lyckan är kanske att ta i, jag antar att det är ett sätt att överleva.
Känner mig tacksam och fri. Tacksam för att jag har allt jag behöver och mycket mer. Tacksam för att jag är frisk, har friska barn och aldrig behöver oroa mig för att inte kunna betala doktorn t ex. Tacksam för att jag har friheten att kunna göra i stort sett som jag vill.
Jag ger några slantar åt tiggarna som sitter efter väggen på vägen hem. Någon ligger på nån sorts vagn som tydligt visar att han är handikappad. Det gör kanske ingen större skillnad, jag vet inte, känns som det är en droppe i havet. Men man kan ju alltid hoppas, och jag vet ju att många bäckar små faktiskt kan göra underverk.