Det är honungsmelonernas tid. På väg till min häst, havet, de fantastiska solnedgångarna, blåsten, åsnorna, getterna och fåren ligger de som gula små pyramider efter vägen. Förhoppningsfulla försäljare står bredvid eller så sitter i de skuggan under ett träd i väntan på att man ska stanna och köpa. Nästan en vecka har jag varit i Marocko nu, men jag har ännu inte riktigt riktigt landat känns det som, lite overkligt allt, poletten är inte helt nertrillad ännu. Dock vilar jag i att jag inte måste tillbaka till Sverige ett visst datum, jag har inget som binder mig nu längre, känns overkligt, fantastiskt och lite skrämmande. Ett par dagar i Marrakech blev det först, varmt, stojigt, härligt men skönt att åka därifrån. Storstad är inte riktigt min grej, är ju en riktig lantlolla, men små stunder är det så klart kul. Där var det fortfarande varmt, svetten har lackat och ändå är det svalare än för ett par veckor sedan, det var jobbigt för alla då har jag förstått. Väl på bussen är det ju som att åka buss precis som hemma - ac, platsbiljetter, ordning och reda, en paus efter vägen och väldigt smidigt, enkelt och billigt, 100 spänn och 5 kr per väska. Väl framme i Essaouira trängs gubbar och unga män med sina kärror, redo att frakta väskor och turister till olika hotell. När de hör att madame ska till Diabate tappar de raskt intresset, men en liten farbror tar ändå min stora väska och hjälper mig hitta en taxi. Inte för att jag kanske behövde hjälpen, men lite bekvämt var det då jag hade en gigantiskt hockeytrunk med mig som är nästan lika stor som jag själv. Han fick en slant för besväret och snart är jag framme vid min lägenhet, den bekanta blå dörren, mannen i hålet i väggen mittemot som lyser upp när han känner igen mig, den söta grannflickan som hälsar blygt, och min granne ovanpå kommer in med en stege och byter en glödlampa.
Jag sover bra här, men ganska tidigt blir jag väckt av tuppen, och hela förmiddagen hör man getterna väsnas utanför, klappret av små åsnehovar, måsars skrän, och hundar som skäller. Efter diverse åtaganden under veckan så har jag några kvällar också varit i stan, träffat bekanta, lämnat in en klänning för att läggas upp, handlat lite och eftermiddagarna har bjudit på fina ridturer på min fina Atlas som har mognat, är så kelig och go, fin och så vacker. Jag har också gosat med bedårande killingar, tränat på språket med affärsinnehavare, grannar, skräddare och tom nån typ av myndighetsperson nu under kvällen. Han stoppade mig när jag var på väg mot affären och efter några försök kom vi till klarhet - han vet vem som är min hyresvärd och jag förstår att han är nån form av myndighetsperson som har koll på vilka som bor var. Efter det var utrett gick jag till en av de tre små lokala butikerna här och handlade lite, lite bröd, yoghurt mm och allt för arton dirhams.
Jag känner mig härligt fri, och det är verkligen en fantastisk känsla, så lyxigt och jag är så tacksam, men samtidigt är det också på något sätt ibland som att mattan är undanryckt - lite av en identitetsförvirring. Vem är jag egentligen? Varför är jag här? Vad gör jag här? Förvirring och osäkerhet kommer krypande, vad tror jag egentligen, jag borde vara hemma och leva ett vanligt liv, jag borde, jag skulle och varför si eller så. Som tur är varar det inte så länge. I stället sträcker jag på mig och tänker att jag ska gå ner till marknaden och köpa en honungsmelon. Det är ju ändå honungsmelonernas tid.