Tisdag
Var i ett möjligen ännu fattigare kvarter i Casablanca igår. Hemma hos Fatimas familj. För att ta oss dit fick vi först åka taxi, ganska länge, så långe så att de stora barnen somnade i baksätet. Där vi gick på taxin fanns också en (av flera i Casablanca) jag vet inte om man ska kalla det riktigt, men en del av ett område där folk bor i låga tegelhus, eller skjul, men plåtbitar som tak och/eller väggar. Får, höns och åsnor är bland husen, tvätt hänger ute och i nåt av husen är det affär. Vi kommer så småningom till nästa stopp, och jag vet inte varför chauffören inte kan köra hela vägen, för att byta fordon. Resan på ca 30 min kostade 60kr. Trafiken är oändlig, vi tar oss över gator och refuger och så pekar de på en hästkärra. Der var alltså inte åsnekärra utan hästkärra. Jag säger nej för jag vill inte åka med djur som inte mår bra. Många av hästarna jag sett i Casablanca är inte i nåt vidare skick och jag kan inte ställa upp på det. De frågar om jag är rädd men jag förklarar och detta har de såklart aldrig reflekterat över, men förstår. Fatima frågar diverse taxibilar men vi får inget napp. Jag pekar på en motorcykel med ”bur” och på andra försöker blir Fatima nöjd med priset (10kr) och vi klättrar in för att åka ”upp”. ”Upp” är ganska mycket uppför och och när man är framme är det som en stor plan, där står allsköns bråte plus en ko, åsnor, får och diverse fordon och en del skräp. På andra sidan är husen, med små gränder, och en och annan butik. Vi svänger av och kommer så småningom till Fatimas föräldrars port där vi blir insläppta och välkomnade av ett syskon. Uppifrån hörs mamman ropa hej och välkommen, hon står i maten på tredje våningen. Vi går uppför en smal trappa och blir visade in i salongen som består av låga soffor och tre runda bord. Ett efter ett kommer alla syskon för att hälsa med puss på kinden, några i tonåren och en liten bror som är 8 år. Totalt är de 9 syskon och äldsta brodern är gift och snart har jag en bebis i knät. Efter ett tag kommer mamman ner och hon verkligen fyller rummet. Trots deras fattigdom så är energin otroligt positiv, det är mycket skratt, bus med barnen, och en otroligt positiv stämning. Vi sitter tills solen gått ner och man hör imamen, då är det varsågod. Det är samma sätt att bryta fastan här, mycket gott bröd, dadlar mm plus fyra olika sorters juicer/smoothies - apelsin och morot, banan, jordgubb och så nån yoghurt. Alla låter sig väl smaka såklart och jag blir uppassad och trugad. Sött te, kaffe eller vatten serveras till maten. Jag ber om te. Även om jag aldrig blivit sjuk av vattnet här så vågar jag inte riktigt. När vi sedan bryter upp går vi en bit för att komma till nästa transport. Storebror är med och fixar hästskjuts, Fatima säger nej men jag ser på hästen och ser att den har fint hull och är välvårdad och vi tar sen skjutsen, för att sedan byta till taxi igen. Denna gång tog det inte lika lång tid att hitta taxi och snart var vi på väg. Jag hör hur de pratar om mig, ”..från Sverige.. jaha..där är det kallt.. Zlatan..” chauffören lite positivt undrande och vänder sig sedan till mig och önskar mig välkommen till Marocko.
Väl hemma är vi trötta och jag kan ju gå och lägga mig när jag vill men Kawtar och Fatima ska snart börja laga mat igen för nästa mål mat som ska äter innan solen går upp. Ingen aning när andra gick och la sig, runt tre skulle jag tro . Jag blev väckt av tuppen, och jag har gjort mig lite kaffe och njuter av att vara ensam en stund. Jag tänkte på just ensamhet igår, hennes familj är trångbodda och fattiga men verkar ändå vara väldigt lyckliga och lever i nuet på nåt sätt. De är ju aldrig ensamma, alltid finns någon där. På gott och ont kanske.