Atlasbergen

Snart är det dags att åka till Marocko igen, det ska bli så härligt. Den här gången för att rida i Atlasbergen, sova i tält till hästarnas mumsande, yoga i soluppgången och njuta ordentlig. Min förra färd till bergen blev ganska minnesvärd för mig och här är den lilla historien.


Atlasbergen - så magnifika, oändliga och imponerande. Upp och ner, och inte på smått vis precis, höga berg och djupa dalar, bokstavligen. Jag spenderade en natt där och för att sedan, lämna detta underbara ställe i med sin fantastiska utsikt fick jag först skjuts av hotellpersonen för att komma nästan ”ner”. Väl ”nere” väntande jag läänge på en taxi, eller en buss eller till slut vilket fordon som helst. Men jag var inte ensam om att vänta och jag var inte först i kön så jag förstod att det skulle dröja länge innan jag fick skjuts. Rastlös som jag är började jag i stället gå. Liftade lite men ingen stannade. Till slut fick jag stopp på en liten kärra med en motorcykel framför, direkt på motorcykeln liksom. Jajamän, upp på den och iväg. Vackra serpentinvägar, med de blånande bergen nu bakom mig. Härifrån åkte jag ännu längre ner för att till slut komma till en liten stad med andra transportmedel. Kliver in i en grön buss, gammal och skamfilad, men fungerande. Fullsatt med människor såklart, och när jag tänkte att det inte finns plats för fler så klämde man in ett par till. Dessutom skulle det in ett par stora tunnor med olja. Olivolja antar jag, som någon skulle ha med sig. De stod precis framför mig och mannen som ägde tunnorna hade med sig en bräda, vad nu det skulle vara bra för tänkte jag men brädan la han på tvären över tunnorna och vips hade han ett säte. Så iväg, det skumpade och lät, men iväg kom vi. Uppåt igen, mot Ourikadalen, där floden rinner nedanför vägen och man har satt ut plastmöber i allsköns färger direkt i vattnet, och oändliga serveringar slingrar sig med floden. Där har jag varit förut, hos en matthandlare och planen var att åka dit igen. Vi åkte och åkte, stannade och släppte av och på andra människor. Efter en lång stund var vi framme och man tog ut tunnorna med olivolja och sedan sträckte sig en man in under mitt säte och döm om min förvåning när han drog fram två-tre hönor och möjligtvis en tupp under mitt säte. Där hade de legat helt tysta. Jag blev full i skratt och människorna runt mig log och skrattade med mig. Människorna här är så vänliga och öppna och jag är så tacksam över alla upplevelser och snart bär det av igen ❤️



7 visningar